God Jul o Gott Nytt År

Nu har vi varit hemma i snart två veckor och det har varit mycket att stå i. Men i morgon är det Julafton och det firar vi med barn o barnbarn i vanlig ordning. Som alla vet är det en hel del som ska iordningställas inför julen men nu är det klart och nu väntar vi bara på att tomten kommer till barnbarnen och även till oss vuxna för den delen. 

God Jul  o Gott Nytt År önskar vi i Our Vantastic Travels!

Men vad hände sista veckan i Spanien innan vi tog flyget i Malaga? Efter Juzcar skulle vi besöka ytterligare en by uppe i bergen, nämligen Setenil. Byn som är byggd in under bergsklipporna.

Vägen dit var lite bredare till en början vilket vi fann jättebra. Men sedan blev det smalare och slingrigare så vi satt med hjärtat i halsgropen den mesta av tiden. 

Här anar vi  att berget börjar hänga över vägbanan. Men väl framme vid byn delade vägen sig i en väg till vänster och en till höger. På båda sidorna stod det Setenil. Vilken väg skulle vi välja. Vi tog den till vänster och följde trafiken, men, men det skulle vi aldrig gjort för var hamnade vi, vid en skylt med ett stort P. Bra en parkering, bara det att det var brant neråt och två meter högt rakt in i ett P-hus. 

Vi tvärnitade och funderade på hur vi skulle kunna backa upp för backen i detta motlut. Inte nog med det vi orsakade världens kö bakom oss. Det var ju helg i Spanien och jag tror att alla spanjorer var på väg till samma ställe som vi. 

Efter många om o men fick jag stopp på trafiken, som kom från tre olika håll, så att Bengt fick backat upp, men väl uppe hade vi inget utrymme att vända på. Kön bara växte, för att köra nr i P-huset var enda sättet för alla bilar att få en parkering. Till slut förstod en spanjor vårt dilemma och hjälpte mig att få stopp på trafiken så att vi kunde vända och köra tillbaka till korsningen där vägen delade sig. Om vi körde till höger skulle det finnas P-plats i andra ändan av byn sa en dam på engelska till mig. Sagt o gjort, vi körde och fick se två MC-poliser och jag frågade var kan vi parkera. De tittade på bilen och svaret blev.....den är för stor, här finns inga sådana platser. Men kör genom byn o hittar ni nånstans att stå, så ställ er där och så får ni gå tillbaka till centrat,  

Vi körde men hittade ingenstans att parkera. Bilar stod överallt och folk gick både på trottoarer och i körbanan, det verkade som alla skulle in till centrum.  Vi var fortfarande chockade av strapatsen att det var så svårt att få hjälp med att stoppa trafiken och att få vända på en väg som kanske är fyra meter bred. Nej, vi tog oss tillbaka till kusten och där stannade vi i La Cala Mijas i tre dygn. 

Nu ville vi bara koppla av! Men jag vill hemskt gärna komma tillbaka till Setenil för jag är så intresserad av den byns läge i berget. Vi får se vad som händer i januari när vi är i retur!

 Inte kan vi byta ner oss till en ännu mindre bil, tex en 5,40, vi bor ju ganska långa perioder i bilen. Nej där går min gräns! 

Bilden lånad från nätet

Blir det retur till Setenil så blir det i den minsta hyrbilen som finns att tillgå!

Tjingeling

We 3

  

Den vita byn som blev blå

När vi kört runt i Andalusien tidigare år har vi haft önskemål om att åka upp i bergen och besöka byn Juzcar som ligger lite sydväst om Ronda. I år tog vi chansen och körde upp med bilen för att kolla in den blå byn. Vi kör N397 mot Ronda men ca 10 km innan Ronda svänger vi vänster mot MA 7306 och därefter MA 7303. Dessa två vägar är smala och mycket slingriga, men vad gör det nu när vi downsizat för att bättre kunna ta oss fram på de "gröna vägarna" på kartan. Slutligen ser vi något blått långt nedanför oss, där, där är det säger jag.

Vi välkomnas av denna färggranna skylt!

Den här första veckan i december är det två helgdagar i Spanien och spanjorerna är ofta lediga i flera dagar om fre-sön råkar inträffa i samband med helgdagarna. 

Byn har ca 250 invånare men idag har den invaderats av lediga spanjorer, vilket fått till följd att det inte finns några lediga P-platser. Vi kör in i byn, dock med hjärtat i halsgropen, för vi vet inte vad som kommer att möta oss, trånga gränder med branta backar eller liknande. Slutligen hittar vi ett ställe att ställa bilen på men det är inte fritt fram att stå där egentligen. 

Här parkerade vi vid Rådhuset, det var enda stället där gränden var lite bredare.

Vi tittar ut över den blåa byn som är mycket vacker i solskenet mot den blå himlen .

Men hur kommer det sig att alla byinvånare enats om att måla sina hus i blått? Jo, 2011 skulle en Smurffilm, Los Pitufos,  spelas in och filmbolaget Sony Pictures valde denna by eftersom smurfar älskar svampar och byn är känd för sina. Målare kom med 4200 l blå färg och byn hade fått ett nytt ansikte. 

Filmbolaget hade tänkt att detta var en tillfällig förändring men byborna bestämde sig för att låta den blå färgen vara kvar och skulle marknadsföra sig som världens enda smurfby. 

Mr Smurf på huvudgatan

Här säljs det diverse smurfartiklar, men efter en konflikt med arvingarna till smurfarnas upphovsman, en belgare, betalar byn royalty för all försäljning av prylar. Juzcar har också förlorat rättigheterna som smurfby. Enligt Lonely Planet har byn beordrats av rättiginnehavarna att omedelbart upphöra med alla smurfrelaterade aktiviteter, såsom att byborna klädde ut sig till smurfar. Allt för att tillfredsställa turisterna. Byn får inte heller längre marknadsföra sig som smurfby. 

Det har funnits mängder av smurffigurerr på husen, idag såg vi  nästan inga kvar. Troligen är de övermålade med ny blå färg. Det är lite synd tycker jag.

Tillvänster längst upp på restaurangen syns ändå en smurfsvamp. 

Även på denna bild syns en svamp!

Trånga gränder är det även i den blåa byn, precis som i vita byar!

Men en katt bland hermelinerna

har hittat hit!

När vi lämnar byn kan vi inte göra annat än skratta - sopkärlen är i klara smurffärger. Det var i några år som byn kunde fånga turisternas intresse med sina smurfar. Frågan är om filmbolaget nöjer sig med att byn får vara blå eller kommer det dit målare med vit färg!!

Så var det dags att köra tillbaka på de slingriga vägarna där i princip bara personbilar kan mötas. Men vi hade tur för skolbussen kom och vände i byn, så jag sa: Häng på det underlättar alla möten!

Tjingeling, det var ändå kul att ha varit där även om många smurfar lämnat byn! 

We 3

Nu blir det Espania och deras juveler

I onsdag lämnade vi Albufeira och körde mot spanska gränsen. Vi hade inte bestämt vart eller hur långt vi skulle köra. Men en sak var säker, det var att vi skulle passera Sevilla. Därefter stod Cordoba eller kustvägen som två tänkbara möjligheter. Kustvägen vann och med den, den vita byn Vejer de la Frontera, Men innan vi körde till Vejer övernattade vi i Conil de la Frontera på en ACSI-camping som kostade 15€ o hette Rocka. En mycket fin camping i pinjeskogen med 10 Amp och business class i hygienhuset.

Efter morgonduschen  o lite till drog vi iväg till Vejer som ligger högt upp på en kulle. Vi körde till huvudparkeringen eftersom där finns Turistbyrån med chans till en gratis karta över staden. Samtidigt är det huvudingången till gamla stan. Att köra vidare in i stan är inte att rekommendera då gatorna är mycket trånga och det är lätt att hamna i en återvändsgränd.

 

N 36 14 44  W 03 57 56

Vägen vindlar upp mot toppen och på långt håll lyser den vita byn mot en. Här bor 13 000 invånare på ca 200 m höjd över havet. 

Vi tar o kopplar Chivas och börjar vandra in mot gamla stan som är byggd in i en gammal slottsruin.

 

Det är underbart solsken och solen värmer gott när vi vandrar runt på de kullerstensbelagda gatorna. Det är många turister i stan men de flesta är nog spanjorer, så vi känner oss lite exotiska när alla tittar på oss och hör vårt språk.

Vid rundvandringen ser vi slottsruinen lite här o där i de centrala delarna. Slottet byggdes i Gotisk stil runt 1300-talet men grunden kan dateras tillbaka till 900-1000 talet och är byggd på en gammal moske från morernas tid.

Kullerstensgatorna går genom de stora tegelvalven

och huruvida det är rester från en gammal trappa är svårt att avgöra.

Det är gott om trånga gränder vilket gör att biltrafik är i princip förbjuden förutom för residente.

Här finns utsökta restauranger, bara att välja.  Däremot saknade jag den "blommande säsongen", det var inte många fastigheter som hade blomkrukor framme varken på balkongerna eller framför entredörrarna.  Kanske valde vi fel årstid för att besöka stan! 

Stan har många historiska platser att besöka och på turistbyrån var de bussiga att märka ut dessa för oss. Sedan var det bara för oss att ta ställning till om det skulle bli ett besök eller inte.   

 Några inbjudande restaurang entréer

Vid vår rundvandring upptäcker vi också att stan erbjuder många olika detaljer som fångar vårt intresse. Därför tar det tid att vandra runt här, men vad gör väl det, för vi har bestämt att äta lite Tapaslunch nere vid Plaza de Espana, ett torg med en otrolig vacker fontän. 

De tre olika rätterna som vi beställde var helt annorlunda mot vad vi är vana vid att äta. Men gott var det i alla fall. 

Mätta och belåtna samt nöjda med allt vackert vi fått se så kommer vi att vandra tillbaka till bilen för att åka och titta på något annat historiskt som hör stan till. Det är några gamla väderkvarnar som har renoverats och flyttats till en plats utanför gamla stan. 

Tre väderkvarnar är väl värda ett besök där de ligger på toppen av en kulle bakom den gamla stan. På 1800-talet var byn en plats för flera kvarnar som brukade mala säd och majs från närliggande bönder. Det var stadens plats på den höga kullen som gjorde att det var ett utmärkt läge för väderkvarnar. 

Genom att besöka kvarnarna fick vi insikt i deras historia och vi fick se verktyg och fotografier från förr i tiden. Ett litet minimuseum med andra ord. 

Tjingeling

We tre

Nu är hyrbilen återlämnad

Tänk att två veckor går så fort när man har roligt. Visserligen åkte även jag på en förkylning som faktiskt inte gått över ännu, så det blev några korta dagsutflykter i stället för heldagar. Men det var lika kul det.

Innan vi lämnade tillbaka bilen så var det en liten stad som stod på tur för besök. Det var den fina staden Alvor som också ligger i Lagosområdet.  Alvor är en söt liten o även gammal fiskestad. Som sig brukar i Portugal finns det många vita hus i stan och som klättrar upp på en liten kulle.

Vi börjar med att gå utefter strandpromenaden och finner ett nytt sätt att annonsera ut dagens meny på. 

Alla sätt är bra - men vi väntar lite med lunchen

Längre bort från parkeringen ser vi hamnen som lockar oss

och statyn med fiskaren och hans fångst. Otroligt bra gjord i sten med olika färger.

Sedan tar vi en sväng om den fina strandpromenaden som inte kan vara så jättegammal, ser ganska nygjord ut,  och här ligger det lite mindre båtar uppdragna på land. Större båtar ser ute på svajen.

Men det är de många vita husen som lockar turisterna till den lilla staden så nu var det dags att gå upp för backarna och få njuta av härligheten. 

Kullerstensgränder med vita hus där gavlar o fönster fått sin röda, blåa eller gula färg som är mycket vanlig i Portugal och som gör att det ser pittoreskt ut. 

Åh, de finna azulejosbilder som finns på många hus. Här berättar de historien om fisket förr i tiden.

Tänk när alla krukorna blommar med olika sorters färger, då är säkert trappan en färgklick för alla förbipasserande.

Att måla sitt hus i dessa glada färger kräver nog en viss djärvhet.

Från gränderna uppe på kullen ser vi ofta havet 

En liten familjeaffär som säljer livsmedel och vin

och i närheten hittade vi den här fiskrestaurangen med sin kräfta på taket. 

Vi gick tillbaka till torget och valde en lunchrestaurang där.

som hade jättegoda revbensspjäll.

Tyvärr skadades staden mycket hårt i jordbävningen som skedde 1755. Men den har återbyggts med sten från en morisk borg i närheten. Nu ser vi dock inga spår av förödelsen av jordskalvet, utan det var bara lite historia runt stan.

Tjingeling

We 3

More Beaches

Nu är det dags att presentera de mest fabulösa och märkliga beacher i Algarve enligt mig. Lagos området är det område som har de flesta beacher med jättejobbiga trappor. eftersom klipporna är höga i förhållande till stranden Att gå ner är inget krävande men att ta sig upp igen är desto tuffare. Men vill jag se helheten har jag inget annat val än att gå både ner o upp.

Praia Da D Ana  N 37 05 28  W 08 40 12

Att gå uppför den här trappan var helt OK!

Små klippavsatser i havet som en gång har hängt ihop med klippan

Ser du sprickan? Undra vilken dag den del av berget kommer att lossna? Hoppas att det tar generationer innan den lossnar.

Vi far vidare till nästa praia som heter 

Praia Do Campilo  N 37 05 11  W 08 40 08

Den här praian hade den tuffaste av alla trappor, men den är skickligt byggd så det är lätt att inte se längden av den.. Som sagt att gå ner är inget jämfört med uppför. Det var hela 226 trappsteg, så det kändes i mina vader, inte något för den som inte är så van vid att använda benen så intensivt som det blir vid uppför en lång trapp.

Än är jag inte nere o jag ger inte upp för där väntar säkert något spännande. 

Oj vad liten denna strand var! Ett ras hade också skett nyligen så det är kanske inte värt att klättra efter klipporna vid stranden för att försöka komma ut till "vattenhålet". Det får nog vara en båttur som visar mig dessa skulpturer.

Nu bär det av till den sista praian och där möts vi av en fyr.

Vi är nu vid praia 

Ponta Da Piedade

N 37 04 54  W 08 40 10

Detta är nog den mest spectakulära med massor av stigar ute på klippan samt en trappa ner till "Boat Aire". Där nere finns det ingen strand att njuta av utan den var endast till för "båtfolket". Men uppe på klippan kunde vi välja olika stigar med märkliga formationer på klipporna vid sidan om stigen.

 Det är många som går ner till båtavsatsen för att ta kort och för att få se dessa otroliga klippformationer som naturen en gång har skapat.

Nu är vi nästan nere! 

   Här angör båtarna! Jag tycker det verkar vara lite osäkert att hoppa från stentrappan och ner i de väldigt gungande båtarna. Nej, inget för mig!

Trappan hit ner hade också många trappsteg, men jag var så trött från förra praian att jag orkade inte räkna den här. Det överlåter jag till någon annan! Mitt balans- och kroppssinne är nog inte det bästa, så det gäller att utnyttja några fler sinnen som synen och hörseln för att inte trampa snett eller förlora balansen här. 

Jag passar på att lägga ut en sista bild för att alla ska få njuta av den färgprakt som finns i området. Allt från currygult, senapsgullt, kanel o ockra eller lite paprikarött framträder i solskenet  eller när det har regnat. Det är syner som jag önskar att alla får uppleva om ni är här nere på Algarvekusten.

Tjingeling

We 3