Ullahau och Avaeken

Vi blev rekommenderade att besöka natureservatet Ullahau för det skulle verkligen vara annorlunda. 

Entrén in i parken var inte särskilt.speciell men ju längre in i skogen vi kom 

ju tätare blev den, men även med inslag av gräs 

I Ullahau finns mäktiga sanddyner och små gropar med myrlejon. 

Slutligen nådde vi några sanddyner som var mycket tunga att gå uppför. Chivas kämpade han också för sanden gick en bra bit upp utefter hans ben. 

Men lite besvikna blev vi för den korta leden som vi valt ledde oss inte till någon utsiktsplats där vi kunde se havet. 

Skogen höggs ner under 1700- talet och starka vindar flyttade sanden söderut så att en stor hästskoformad sanddyn bildades. Den höjer sig ca 15 m över omgivningen. 

Torra vindpinade träd är typiska för området. 

Ja det var ett annorlunda naturreservat med öppna sandmarker och unga träd som inplanterats för att hejda sandflykten. 

Men eftersom vi var i de östra krokarna av Fårö ville vi testa om vi kunde hitta Avaeken som är ca 1000 år gammal . Det är Gotlands största och äldsta ek. Linn'e sa år 1741 att kronans diameter var 44 alnar. 

Stammen är närmare 6 m i omkrets, men den är också restaurerad vilket syns på bilden. 

Eken står i en privat trädgård i det lilla samhället Ava, hur det är med tillträdet vet jag inte. När vi såg den var det ingen hemma så vi passade på att ta några kort. 

Tjingeling 

Kutens bensin

När vi lämnar området med raukar börjar vi att få se färistar på vägen. Då anar vi att vi är inne på områden med mycket får, vi är ju på Fårö. 

Plötsligt ser vi betande får på båda sidor om vägen för det finns många gårdar med lammproduktion 

och så har de dessa stengärdsgårdar som är så fantastiskt raka och precisa i utformningen, 

vilket precitionsarbete. 

Nu märker vi också att det karga och vindpinade alvaret avtar och jorden ser bördigare ut med vallmo utefter vägrenen .

Även Blåelden ökar i antal och är nu mer utslagen.

Ladugårdarna har halmtak och är högre än vi sett tidigare. Även väderkvarnar dyker upp som är renoverade och har fyra vingar. 

Helt plötsligt passerar vi Kutens Bensin, något vi inte får förbise. Bengt skulle bli väldigt ledsen om han missade några gamla rostiga bilar. 

Jag hade läst om bilarna och att det även här serverades crepes. Det blev varsin gazette som det även kallas på franska,

då klockan ändå var lunchtid. Efter lunchen blev det rundvandring på ägorna. 

Besöket påminner om Bilkyrkogården i Ryds i Småland 

eller en liknande i Töcksfors i Värmland.

Nu måste Bengt ha fått sitt lystmäte när det gäller gammalt skrot. Gårdsplanen är full med fina minnen. 

Själv säger han att det är kulturminnen. 

En dröm kanske - nej nej säger jag.

Tjingeling 

Fårö med Ögongodis - Gamle Hamn och Lauterhorn

Nu var det time att ta färjan över till Fårö.

Men först springer jag in på Ica och handlar de förnödenheter som vi behöver. Det är så skönt att veta att vi nu har mat i ett par dagar till. 

Härligt att vi kom på färjan direkt, då slapp vi en massa förlorad tid utan kunde köra direkt upp till Gamle Hamn för där skulle det finnas en välkänd rauk. 

Gamle Hamn är ett naturreservat som bildades 1930 och som omfattar både land och vatten.  En gång i tiden var det en hamn och handelsplats som gjorde ön rik. 

Såväl  på land som i vattnet finns det raukar.

Den mest berömda är "Kaffepannan", även  kallad för Hunden. Själv kallar jag den för Hunden.1 eftersom det enligt mig också finns en hund i naturreservatet Jungfrun som jag benämnt Hunden.2 

Bilvägen är belagd vilket gör att det är lätt att cykla. Här finns bra parkeringar med ett flertal stigar ner till vattnet. Samtidigt bör man vara försiktig då stigarna är fulla med rullgrus. 

Efter att ha betraktat de mäktiga raukarna fortsätter vi resan till Digerhuvuds naturreservat som sträcker sig längs Fårös nordvästra kust, från Lauterhorn till Helgumannens fiskeläge. 

På vägen till Lauterhorn passerar vi fina senapsgula gårdar och vägskyltar med vårt planerade övernattningsställe 

Här finns en mycket bra stellplats i Lauterhorn med all service t o m tömning av svartvattnet. Det blev två nätter för en dygnskostad av 150 kr. 

Den gamla vattenpumpn är bara nostalgi all service är inbyggd i de små fina gamla fiskebodarna. 

Vi bestämmer oss för cykla till Digerhuvud  då vägen går strax ovanför strandkanten, dvs inga jobbiga backar.  Cyklarna åkte ner och vi cyklar med Chivas i släpkärran  i värmen.

Digerhuvud naturreservat är 6 km långt men bara dryga 100 m brett, men fullt av raukar i olika formationer. 

Mest känd är nedanstående rauk 

och Langhammargubben. 

En fiskeby som också är med i all turistinformation från Fårö är Helgumannen

Den ligger lite  för sig själv men trots det stannar turistbussar där hela tiden

och mängder med människor beundrar den gamla fiskebyn som ser väldigt idyllisk ut med sina brungråa små byggnader. 

Bakom husen finns plats för att hänga näten - gistrummet. 

Miljön är karg på västra sidan av Fårö och tallarna är mycket små på grund av den magra jorden. Vidare har torkan på Gotland satt sina spår - tallarna är alldeles röda och ser väldigt hängiga ut. 

Nu känner vi oss färdiga med den västra delen av Fårö och tänker dra

vidare österut i morgon för att få uppleva en annan sida av Fårö än klapperstensständer och raukar.

Tjingeling 

Nu är det dax för Norra Gotland

Från Kappelshamn vänder vi norrut och riktar in oss på Bläse. 

På vägen dit hittar vi en naturskön plats som vi stannar till vid, strax innan Bläse. 

Här finns fina Klapperstensvallar och på några ställen gick det att bada. Men vi hoppar bad, bara ca 13 gr i vattnet. Däremot finns det en mycket mycket kort väg som slutar i intet så det är bra att parkera så att bilen står med nosen i utfartsriktning. 

 På morgonen åker vi vidare till Bläse som ligger på den 10 km långa kuststräckan som kallas för stenkusten för att kolla in platsen. Väl framme upptäcker vi att de inte öppnar förrän kl 11.00,  så vi promenerar själva  runt på området. 

                  Lite mycket ogräs eller? 

Med andra ord så missar vi Bläse kalkbruksmuseum med industrihistoria  som skildrar stenindustrin på Gotland. 

På platsen finns också cafe, restaurang och en stellplats med el. Här stod bara en husbil. Omnämnas kan att turisterna har ännu inte kommit till Gotland i den utsträckning så att man behöver jaga platser. 

Området var i alla fall trevligt även om det inte  var öppet. 

Okej, bara att köra vidare och då väntar oss Blå Lagunen. Blå Lagunen ligger också i ett naturreservat men som då heter  Bästeträsk. 

 Blå Lagunen är ett vattenfyllt stenbrott med en mycket populär badplats. 

Stenbrottet har också en fin vandringsled runt sjön 

med badplatser på flera ställen. Vad jag läst om sjön är att marken runt omkring är näringsfattig pga brist på jordbruk och vattnet så rent att det i princip går att dricka. 

På vår vandring runt sjön finner vi olika slag av orkidéer. 

De flesta blommor vi hittar är oftast solitärer så den där vackra klungan med färgprakt ser vi inte så ofta. 

          Nej, tyvärr det är inte vi som badar. 

Men vi står jättefint här, dvs första parkett, dock utan service så när som på torrdass o sopkärl. Under vår vistelse där var det gratis att stå där, men P-avgift kan bli aktuellt under högsäsong. 

Innan vi lämnade Blå Lagunen kom ett gäng ungdomar med instruktör som skulle ha en nybörjarkurs.  

Tjingeling