Bucaco Forest.

Ja, nu har vi rest och fått se många intressanta orter i Portugals inland. Efter Dourodalen hamnade vi i två historiska byar och efter de besöken blev det Portugals vinterparadis Torre Estrela. Nu lämnar vi den 3:e historiska byn Piodao och därför tänkte jag visa vår körväg mellan de här orterna.

För att få uppleva orterna har vi bara kört dryga 30 mil. Men det har varit värt att köra på de slingriga vägarna som ändå har varit i bra kondition och där kör även turistbussar vilket innebär att stora fordon kan ta sig fram. Men nu tänker vi lämna inlandet och köra lite ut mot Atlantkusten.

Jätteträd!

Varför inte besöka trädgårdar o liknande tänkte vi, som ett alternativ till alla andra sevärdheter som Portugal erbjuder. Sagt o gjort vi lämnar inlandet och börjar dra oss västerut för att besöka en mycket känd skog!

Bucasso skogen ligger norr om Coimbra på väg N 234 som är en avtagsväg till IC 2,  så självklart blev det ett besök då vi ändå var i närheten.  På Campercontact hittade vi en stellplats som hette Bucaco, dock utan någon form av service. 

N.  40 22 28    W.   08 21 31

Vi kör upp till den och ser att det var den skräpigaste plats vi sett. Några mera HB fanns inte där heller. Vi frågade några lokala varför är det så mycket skräp här. Svaret var, Fiesta igår. Ja då förstod vi att det var inget naturligt inslag på platsen.

Porta de Sula

Vid parkeringen fanns en port så att vi kunde gå in i skogen.  Vi tog en kvällspromenad med Chivas för att orientera oss lite i skogen och för att han skulle få göra sina behov. Det ska tydligen finnas en mur runt hela skogen med 10 portar in i området.

Vad vi då inte visste var att vi kommit till baksidan av parken. Men där fanns ju en ingång i den höga muren, så det var bara att dagen därpå utforska den annorlunda skogen och få massor av frisk luft

När vi vaknade och tittade ut ser vi en mäktig syn. Dimman ligger tät under oss, samtidigt som solen skiner  på oss.

Klimatet i den här delen av Portugal är milt med en årlig nederbörd på ca 1500 mm och dimman är frekvent. Något som gynnar växtligheten i området. 

Vi går genom skogen och upptäcker hur spöklik och magisk den är med all sin mossa och snårighet. Grönskan är djup och det finns massor av olika arter. Ibland upplever vi all snårighet som en ovårdad skog, men det kunde kanske vara sällsynta arter som inte fick rensas bort!

Här finns trädstammar som  planterats av karmelitmunkar på 1600-talet. Det var Portugals sjöfarare som kom tillbaka med exotiska växter som trivdes i både klimatet och med dess jordmån här.

Ytterligare ett träd som är pampigt med sitt omfång. Jag kan tänka mig att detta är bland de äldsta i skogen. 

Bussaco Palace 
Vi hade ingen aning om att det fanns ett gammalt palats i skogsområdet. Tipset fick vi av en  militär som arbetade på militärmuseet strax intill. Stöter vi på det så kommer vi att besöka palatset tänkte vi. Men helt plötsligt låg det framför oss inne i skogen..

Palatset byggdes som ett sommarpalats åt kungafamiljen i början av 1900-talet. Men kungen avled 1910  och då fick kungens chef tillåtelse att omvandla det till ett hotell.

 En skönhet utan dess like tycker vi. Idag har hotellet  åtminstone 5 stjärnor.

En blick in i receptionen vittnar om dess tidigare historia, lyx o flärd. 

Palatset är också försett med många fina konstverk i "ajuleos".

Statyer o krusiduller på palatset

 Väl framme vid palatsets information frågade vi efter en karta över skogen för vi hade hittat så många stigar att följa att det var lätt att gå vilse eftersom vi inte visste var i skogen vi var. Då frågade de oss var vi parkerat bilen. Vi har ingen bil med oss, vi vandrade hit, svarade vi. Resultatet blev att vi slapp betala 5€ i parkeringsavgift. Vår bil stod ju på andra sidan av skogen och enligt Campercontact är det gratis att parkera där. På kartan vi fick finns koordinaterna N 40 22 34  W 08 21 56, dessa är nog huvudingången till palatset med sina p-platser.. 

Med hjälp av kartan fann vi den berömda Fonte Fria.

Chivas var inte intresserad av att bada

 Det blev både lätta men även svåra stigar och trappor att passera Men upplevelsen av den ovanliga men trollska skogen var värt besöket.

Detta är tydligen en ormbunke som växer på stam och de vita blommorna är vilda vita hortensior

Skogen är full av gamla valv och vattenställen

Fonte s. Silvestre

Här gick det inte att läsa på skylten vilken vattenpost det var! 

Via Sacra med sina små chapels utefter vägen.

Om jag tolkar kartan rätt är Via Sacra vägen upp till Cruz Alta, ett kors som ligger 551 m över havet med strålande utsikt över landskapet. Tyvärr gick vi aldrig den vägen för det tar ca 1 timma att komma dit upp. 

Otrolig skön känsla att helt plötsligt hitta en vägskylt som visar vägen till vår "ingång".

Hotellets trädgård är fri att besöka och även den värt ett besök och sedan finns skogen där med sin trollska utstrålning och all mossa. Den är ett måste.

Battel of Bussaco

Vid den här Obelisken som ligger granne med stellplatsen, besegrade  Wellington tillsammans med portugiserna fransmännen 1810

Troligen var det någon form av minnesdag när vi var där, för det kom militärer och lade ner de här kransarna. 

Ha de gött!

God Jul o Gott Nytt År

Vintersolståndsdagen är äntligen här! Så skönt att vi kommer att få lite längre ljusa dagar. Men först firar vi Jul och därefter Nyår, sedan blir det ett par sköna avkopplande dagar i Tandådalen med förhoppningsvis mycket snö.

Our Vantastic är nu avställd och kommer så att förbli fram tills solen värmer oss lite mer.

Vi hoppas att alla får en fröjdefull Jul och ett Gott Nytt husbilsår!

Den tredje historiska byn - Piodao

Efter besöket i Torre Estrela kör vi en mycket krokig väg ner mot N 230 för att senare kunna köra mot ytterligare en historisk by, vår tredje,  som ligger i bergskedjan Serra do Acor.

3.  PIODAO med grannbyn Foz d´Egua

Det är nog den by som förekommer mest i turistbroschyrer o liknande. Inte så konstigt egentligen för 

den ser helt annorlunda ut när det gäller dess byggnader,  än vad vi är vana vid att få se i Portugal.

 De flesta husen är  byggda i två våningar och av en brunaktig sten som finns i omgivningarna. På engelska heter det schist, vad det motsvarar på svenska har jag inte lyckats klara ut.

Vi når byn sent på eftermiddagen och eftersom den inte har någon stellplats frågar vi en restaurangägare var kan vi  parkera för natten. Han hänvisade oss till de två vägar som leder in och ut ur byn och där bilar står. Nere på torget är det fullt med varubilar o liknande så det är först när de lämnat byn på kvällen som det finns plats för oss. 

N 40 13 41  W 07 49 31

Men vi tycker att vi hamnade ganska plant på infartsvägen så det blir jättebra att övernatta här. 

Piodao ligger söder om Sierra da Estrela  och långt ut i skogen bland de portugisiska kullarna i bergskedjan  Acor. Vi kör slingriga vägar och bland förkolnade träd och funderar på har vi verkligen kört rätt. Det är bara vi som är på vägen som tycks oändligt lång  med  många hårnålskurvor och smala vägar. Känslan är att vi är ute i "know where" 

Det första som möter oss i byn är ett hotell som är byggt i samma stil som husen i byn. Tänk att en by som ligger så ödsligt och långt från civilisationen har ett hotell, detta måste enligt oss  vittna om byns kändisskap. 

Den här byn ser vid första ögonkastet väldigt dyster ut. Så gott som alla husen är byggda i mörk sten men har fått blåa dörrar och fönster i trä som lyser upp. 

Nere vid torget ligger turistbyrån och där finns också ett litet museum som visar byns gamla historia, dess utveckling, invånarnas levnadssätt m m..

 De vackra blåa dörrarna lyfter byn

…… helt rätt att förstärka det blåa inslaget i byn .....

En byggnad som avviker i färgsättning är deras kyrka, den är nämligen vitslammad med ett ytterst lite blått inslag på tinnar och torn och den finns med i princip på alla foton o presentationer av byn. Ett mycket annorlunda inslag som verkligen sticker ut i den här pittoreska byn med sina mörka gråa schisthus. Historien säger att kyrkan byggdes på 1800-talet av invånarna själva med hjälp av deras pengar och guld. 

 Gränderna är trånga och även de är gjorda av den brunaktiga stenen. Lite knöligt att promenera här men vad gör man inte för att få uppleva byn. Byn är uppbyggd på en sluttning och därigenom får den de branta trapporna upp mellan husen. 

 Taken har skifferplattor och stenarna till husen har en gång i tiden tagits från omgivningarna.

...... så här ser en vandringsled ut med det gråbruna berget i bakgrunden..... 

Byn har varit isolerad i flera hundratals år då det inte gått riktiga vägar dit. Eftersom den inte varit strategiskt placerad mot den spanska gränsen har den inte heller någon gammal borg som många av de andra historiska byarna har. Med andra ord den har sluppit en massa gränsstrider. 

Idag är det knappt hundratalet boende i byn. Men den lever numera på turismen och lite på jordbruk. Man ser väldigt tydligt de terasserade platåerna runt byn och på "huvudgatan och torget" finns turistprodukterna till salu samt några restauranger.  

Populära produkter från byn är deras olika likörer, honung, bröd med byns egen ost, samt olika hantverksprodukter. 

Sedan var det dax att även besöka grannbyn Foz d'Egua med sin badplats.  Byn verkade nästan övergiven men hade besök av turister som strosade runt. Även här är husen byggda i schiststenen men antalet hus är inte lika många som i Piodao.  En vykortsvy över byn är hängbon som går över vattendraget, men numera är hängbron avstängd på grund av bristande underhåll och husen som ligger vid den verkar övergivna. 

Det finns en vandringsled mellan byarna som är ca 3 km, men det var inget för min onda fot.

Vi fick i stället lift med holländska Ellen som hade en 5,4 m bil som hon bodde ensam i  året om. 

.......... men hon berättade att under perioden januari - mars var hon i Indien för att lära sig mer om yogha ......

Självklart måste vi testa det klara vattnet ….. men det var lite för kallt för att bada tycker jag ...

den välkända bron över floden

Sedan for vi tillbaka till Piodao och sa hej till Ellen och önskade henne en fortsatt finn resa i Portugal.

Även vi förberedde vi oss för avfärd men hade svårt att lämna den här underbara byn. En by som vi inte fick nog av utan vi ville veta mer om dess överlevnadsstrategi och kommande framtid. Det var fantastiskt att vi fick uppleva den och vi säger att det är verkligen värt att åka hit till ödemarken. Är ni i närheten, gör gärna ett besök!

Ha det gött!

Portugals vinterparadis - Torre Estrela

Efter vår häftiga rundtur i Dourodalen och de historiska byarna Trancoso och Linares da Beira fortsätter vi neröver på väg N 17.  Vår Bucketlist är ju inte tom ännu.

Nästa anhalt är därför en vinterort. Ja inte för oss övervintrare, som gärna stannar i Algarve, utan för portugiserna. Jag vet att vid Seia, utefter N17, finns en uppfart mot toppen i Serra da Estrela,  så vi väljer den vägen. Det är kurvigt och brant och ibland slår det lock för öronen. Efter varje kurva kommer vi allt högre upp. 

 Trots det funderar vi över när når vi toppen. Men vi ser också hur naturen ändrar karaktär och graniten blir mer framträdande. Landskapet är vackert  Men som på hemmaplan (Sälenområdet) är det många platåer som vi ser, höga toppar saknas.

....... inte behöver vi tänka på att det är halt nu …..

Så var det dax att presentera Portugals vinterparadis.  Det ligger på ca 2000 m höjd, eller rättare sagt 1993 m,  så det måste vara bra backar för skidåkarna tänkte vi. Vi har ju lite att jämföra med då vi bott i Dalarna samt vintercampat i Tandådalen i många år. 

Vi närmar oss toppen 

Bara några minuter kvar och vi är uppe på toppen, en stor platt platå, som är ett skidparadis för många.. Det är den högsta punkten på fastlandet och den ligger ca 30 km från Seia och ca 20 km från Covilha.  Här står det några HB parkerade, som precis som vi är intresserade av toppen. 

N 40 19 19 W 07 36 48

Vi parkerar och går en runda, kollar in liften som inte ser så modern ut, men den fungerar nog jättebra. 

 Stirrar ner på backarna som inte är så många och inte heller långa eller branta. Ypperligt ställe för nybörjare och skidskola 

Tur att vi inte har några slalomskidor kvar tänker vi för backarna är för korta.  Ett åk här skulle vi uppleva som att nu är vi färdiga för idag! 

Vi har hört talas om den ost som sälj där uppe. Självklart var vi intresserade av att besöka det lilla köpcentrat som finns där. Här fick vi provsmaka de traditionella ostarna, bröd o korv. 

Det blev två sorters ost  och ett jättegott majsbröd, med tillbaka till bilen.  Ett njutbart lunchtilltugg i flera dagar för oss.  

Innan vi kör ner igen vill vi se Senhora da  Boa Estrela som finns vid vägkanten på 1850 m höjd och som är fåraherdarnas helgon. Eftersom vi kom från Seia hållet såg vi ingen madonnabild, så vi frågade var finns "madonnabilden". Svaret var att hon finns mot Covilha hållet. Vi körde ner mot Covilha N 339,  i ca 3 min och fann henne.

 Madonnan är 8 m hög och utmejslad i graniten och stod färdig 1946.

N 40 19 24  W 07 36 09

Tillbaka till toppen igen  och sedan valde vi en annan väg söderut för att köra på N  230. Sista biten ner var mycket jobbig med tidigare bränder på båda sidor. Vi såg brända hus, träd som var helt förkolnade, ja en natur som gjorde oss "really sad".

.

Som avslutning på det här inlägget har jag hämtat en vinterbild från nätet så att ni kan se hur fint det kan vara under vinterhalvåret när snön har kommit. Det är ju klarblå himmel och sol, vilket måste vara underbart!

Att få se Portugals vintersportort var annorlunda, många kurvor på vägen dit upp, men för övrigt en mycket bra väg. 

Men det finns ytterligare en plats i Sierra da Estrela som jag skulle vilja besöka. Det handlar om naturens skapelse, men tyvärr så hittade vi inte dit. Kanske kan någon annan tipsa oss!

Den här gubben skulle jag vilja träffa o fota! 

Ha de gött!