Tunnel Somport och Canfranc Estacion

En härlig måndag morgon lämnar vi Pau och kör mot tunneln som ska föra oss in i  Spanien.

Den är 8606 m  lång och har en begränsad hastighet till 80 km. 

Men först tankade vi diesel för 1, 61 € i Pau . Vilken tur att vi gjorde det för i Spanien kostade dieseln 1, 92 €. 

Vi passerar gamla broar och ibland är vägen inte bredare än bilen. På den här vägen som har nummer N330 är det också en hel del reparationarbeten. 

Även bergsöverhäng finns med, visserligen inte på vår vägsida idag, men ändå! 

Smalt, tur att chaufförerna är skickliga.

Direkt efter tunneln finns skylten som visar att det är dax att köra av till Canfranc stationen. 

Tydligen hade det varit någon form av festival eller arbetsplats för det var avstängt för turister så det gick inte att komma närmare fastigheten. 

 Här kommer lite historia om denna märkliga station. I början av 1900-talet fattade Frankrike o Spanien ett beslut om att underlätta för handel o resor över bergskedjan. Det var då man byggde den storslagna  stationen Canfranc på sin tid Europas näst största.

                   Bilden hämtad från nätet                                   

Stationen kompletterades med ett sjukhus, restaurang o bostäder för tullpersonalen.  Den är nog den vackraste tågstationen i Spanien och har 365 fönster, ett för varje dag på året.  En imponerande byggnad, omgiven av berg på spanska sidan och en plattform som räknades som franskt territorium. 

Men under första världskriget avstannade bygget då

fransmännen togs hem. Spanjorerna fullföljer det. Slutligen invigdes det år 1928. Ett 50-tal passagerare per dag anlände till stationen på 30-talet. När spanska inbördeskriget bröt ut murades alla tunnlar igen på den spanska sidan för att förhindra vapensmugglare. 

 En stor miss upptäcktes, då järnvägsspåren i de båda länderna var olika. Alla passagerare o gods måste lastas om. År 1929 kom börskraschen o det gick snabbt utför. 

Efter andra världskriget tappade fransmännen intresset för förbindelsen och övergav det helt efter en urspårning. I 40 år förföll det. Myndigheterna i Aragonien köpte o renoverade stationen för några år sedan. Efter det har det blivit ett intressant utflyktsmål för spanjorer och en ombyggnad till hotell är på G. Idag är Puerto de Somport

fullt av lägenhetshotell för skidåkare. 

Med tanke på byggnadens längd o avspärrningarna var det inte lätt att ta ett kort på hela byggnaden, utan endast delar av stationen hamnar på bild. Här skulle man haft en drönare. 

Ha de gött! 

Nu skymtar vi Pyreneerna i horisonten

Efter att ha kopplat av i Digoin drar vi vidare söderut. Vi slopar A75 och väljer att gena över Frankrike mot Pau. Det blir mängder med småbyar att passera vilket är charmerande men också tidskrävande. Oftast är byarna försedda med 30-zoner samtidigt som det är mycket smala gator. 

Vi passerar frukt- , majsodlingar och utblommade solrosfält. 

Värmen kvarstår så det är skönt att ha en fungerande AC i bilen. Vid fika o matstopp slår värmen emot en. Beroende på höjdläge varierar temperaturen mellan 22 och 28 °

Märkbart är att de flesta floder vi passerar har mycket lågt vatten och att det gröna har tagit över. 

Dagssträckan blev inte så lång som vi tänkt oss. Så en stellplats I en liten by Caylus blev vår övernattningsplats. När vi väljer platser blir det alltid från Park4Night eller Campercontact. Vi vet att platser hämtade därifrån är alltid välbesökta. Väljer vi campingplaser, blir det från ACSI katalogen i  första hand. 

Ett tiotal mil från Pau ser vi Pyreneerna skymta i horisonten. Det är dit vi tänkt oss för att sedan ta Tunnel Somport till Spanien. 

Nu har vi kommit ner mot Pau och valt en camping, Camping Pyrenees Nature, 

Det blir 2 nätter där för vi har blivit förvarnade om att temperaturen kommer att vara 35 °. Bäst att ta det lugnt! Kollade att det var först vid 24-tiden som tempen gick ner till 20 °.  

När vi kommit över gränsen till Spanien är det  främst nationalparken Ordesa som vi kommer att lägga lite tid på, där vill vi vandra lite för att få njuta av den otroliga naturen. 

Ha de gött 

Att leta vägnummer utan GPS o en bra Kartbok

Dagens strapatser, ja det får vi nog kalla det för, när vi ska ta oss igenom Frankrike med alla dess småbyar och många vägar att välja på. Vi visste att vi skulle leta oss fram till A75 vid Clermont Ferrand,  men utan Michelin  Kartbok,  för den fick på grund av vikt stanna hemma. 

Men i det lilla facket under sängen hittade jag denna lilla vägatlas som blev vår räddande ängel. Något som vi även glömt av var att vi har en inbyggd Pioneer GPS i vårt infosystem, dvs radio. Men den har vi inte använt på 5 år så hur skulle den nu fungera. Med hjälp av paddan så fick vi fram en enkel manual som vi testade. Med den kunde vi köra genom Bourgonedistriktet och fick se vinskördandet. 

Trötta o rent ut sagt slina efter alla konstiga situationer med felkörningar o letande efter rätt vägnummer så bestämde vi oss för att ta in på en ACSI camping i Attun  för att vila. Tur att vi gjorde de för på kvällen utsattes vi för hagelskurar och ett otroligt åskoväder.  

I campingens pris på 16€ ingick också 16 Amp elström o gratis duschar. En trevlig liten camping som vi kan rekommendera. 

Efter att till slut somnat ifrån åskovädret vaknade vi utvilade men nyfikna på hur vår GPS fungerar efter en total genomgång och även omstart. 

Men icke sa Nicke den visar oss inte rätt kartbild eller kan kommunicera med oss. Troligen är det något fel på sattelitmottagaren. Vi får istället klara oss med en icke uppdaterad Pioneer GPS.

Men vi fortsätter vårt åkande för vi vill ju vidare. Det blev en kort tur endast 7 mil till Digoin, där vi övernattade på stellplatsen. Det var så skönt att slippa höra GPS:en  tjata om att förbereda oss för en rondell om 800 meter. Eftersom många rondeller var ombyggda stämmde inte hennes förslag med verkligheten. 

Men vi fick en skön eftermiddag i Digoin 

med en promenad runt i stan. Dessutom hade vi turen att få se en båt  på  akvedukten som är ca 8 m över floden Loire. Akvedukten byggdes på 1880- talet och påminner om Håverudsakvedukten i Dalsland.  En härlig syn! 

Ha de gött! 

Tyskland är sig likt - Stau o vägarbeten

När vi startar vår resa efter Puttgarden kör vi inte många km förrän vi stöter på det första

 vägarbetet. Vi tittade på varandra o sa STAU. Men hur som helst så kom vi fram till Yachthafen Marina i Greven. Där somnade vi kvickt efter en god middag. 

På morgonen var det lätt mulet så det blev vädermässigt en bra resdag. Men alla dessa vägarbeten gör en lite irriterad eftersom det inte rullar i mer än 50 km/tim och ibland knappt det. 

        Kilometerlånga köer med långtradare

Men vi kom igenom Tyskland och körde mot Wasserbillig där vi brukar tanka upp. Ja visst var det billigare än hemma. Dieseln kostade 1.87 € eller 1.93 € beroende på sort . Vi tankade 109 l så det kändes bra. 

Men glädjen försvann snabbt då vår GPS pajade. Helt plötsligt var hela Europakartan i en enda bild, kändes otroligt konstigt. Vi stängde av o lade in nya koordinater men såg med en gång att det inte var rätt route som visades, då vägarna gick hur som helst.

 Oftast visade den en bil som körde ute i " naturen" medan vägnummer  och annan info saknades. Det gick med andra ord inte att lita på den. Sedan hade den även tappat rösten. 

Bara två år gammal o redan utsliten? 

Vi hade ställt in den på Pont a Mousson för där tycker vi att det är trevligt i den lilla byn

 Men tyvärr var det fullt när vi kom ca 16.30, och fler med oss fick vända. För några år sedan hade vi stått i Millery som också ligger utefter Mosel. Även där va fullt men vi hade turen att en holländare lämnade så vi fick en liten plats.  Bra att bilen inte är så lång så vi kunde knö in oss. 

Även här kom solen fram på morgonkvisten och gladde oss med sin värme. 

Ha de gött! 

 

Happy Campers - On The Road Again

Spännande till tusen! Varför det? JO vi har ju inte rest söderut till Spanien/Portugal de två senaste åren på grund av Covid. Men nu är vi på G igen och vi känner oss som nybörjare i vår planering. Tänk vad två år utan resa  kan påverka minnet. Alla papper o handlingar för både oss men även på Chivas måste uppdateras, bilen ska genomgås m m. Vi ville få vår 5:e covidspruta och det gick vägen, men för mig innebar det 3 dagar i bädden (som vid tidigare injektioner).  Nu tror vi att vi har allt under kontroll - så nu kör vi. 

Brobizzen fick sin ordinarie plats i rutan och sedan gick det som en dans genom Danmark. Natthärberget blev Farö efter att vi kollat upp antal husbilar och konstaterat att svenskarna har alla en hund I bilen. 

Natten var lugn men lite kylig! Solen försvann bakom molnen så den där jättemysiga solnedgången uteblev. 

Nästa morgon vaknade vi till ytterligare en solig dag med 19 gr. Vi kom iväg och nådde Rödby 3 timmar före bokad färja. Vilken tur vi hade som trots det kom med nästa avgång. 

Det var jättebra att ha den plustiden tillgodo för motorvägen var full av Stau så det tog lite tid ner till Greven.  Men nu är vi här och njuter av den fantastiska värmen som erbjuds oss. Då restaurangen restaureras fanns det en uterestaurang vid lekplatsen som ikväll får stå för välkomstmiddagen. För nu är vi trötta och har tagit oss ett svalkande glas rose. 

Ska smaka jättegott med middag!  

 

 En fantastisk fläskfilé med en pommes som var utsökt! Överraskande god får jag säga, vi bara  njöt i fulla drag. 

Sedan denna fina miljö som vi tidigare ej har upplevt, kändes som medelhavet vid flodkanten. Så trevligt med förändringar till det positiva. 

Nu hoppas vi att vi somnar in direkt för det är jättevarmt, 25 gr klockan 21.00. 

Ha de gött! 

Historiskt minnesmärke, Hoburgsgubben m m

Jag glömde att berätta  att innan vi stannade till i Katthammarsvik så besökte vi Tjelvars grav. Vi såg nämligen en vägskylt utefter 146:an mellan Boge o Åminnelse,  med ett historiskt namn som jag kände igen. 

Eftersom jag läst lite om gotländska minnesmärken ville jag inte missa det här minnesmärket, som är en skeppssättning som är 18 m lång och 5 m bred från bronsåldern. Enligt sägnen ligger Tjelvar begravd här. 

Synd att ogräset var så högt!  Men det var väldigt intressant att få se en så fin gravsättning, med stenar som står på högkant i båtliknande former. Jag har aldrig fått uppleva en så mäktig historisk grav. Ett lyckat stopp! 

Men grusvägen ner till graven är mycket gropig och den ligger långt  från stora vägen in i skogen så det var en bit  att köra. 

Nästa mål för oss var Hoburgsgubben så vi körde förbi Ljugarn, kollade bara in en strand med en restaurang som höll på att förbereda sitt sommaröppnande.  Tror inte vi missade något särskilt. 

Som sagt det var Hoburgsgubben, en mycket känd rauk som vi riktat in oss på. 

Här fick vi även se så fina stenmurar igen, vilket precisionsarbete

Här är den berömda gubben! 

Fina vyer när vi blickar inåt land. Efter att ha sett gubben kör vi en liten vacker kustväg

 upp till Husrygg naturreservat. 

Naturreservatet har en gräsbevuxen klint som slingrar sig utefter kusten. Det här reservatet har en helt annan karaktär än de branta klinter som vi tidigare sett. 

En annan trevlig grej i reservatet är att det finns ett stenmuseum, Kettelsviks stenmuseum 

där man själv får testa att hugga i sten. Här var många namn inristade i den porösa kalkstenen. 

Nästa steg blev att köra norröver och leta efter Lojsta Hed

där gottlandsruss, Sveriges äldsta hästras lever fritt i området som är på 650 ha. Men hästarna drivs samman några gånger per år. Vi var 3 bilar på parkeringen som undrade får vi köra in. Jättebra, att  det är tillåtet att köra in i området med bil så alla tog sats. 

Tyvärr fick vi inte se flocken trots att vi körde runt och även klev ur bilen och utforskade stigar där vi såg färska hästblaffor. 

Besvikna lämnade vi området och körde upp till Gnisvärd för övernattning. 

Ett litet typiskt fiskesamhälle med sjöbodar i olika färger och storlekar. 

Tjingeling 

 

Furillen

Furillen är en ö utanför Gotlands nordöstra kust. Den har dock en liten landförbindelse vid Lergravskusten. Det var den smala bron vi tog för att besöka ön med deras gamla Kalkbrottet. 

Kalkbrottet var aktivt fram till -70-talet då tog militären över och det blev milirt skyddsområde. Numera bedrivs en unik  hotellverksamhet, hotellet är medlem i Design hotells och gästerna kommer oftast från mode- musik och reklambranschen.

Området är omgärdat av de gamla resterna från kalkbrottstiden. 

Hur ska man beskriva miljön, ja inte är det en grön skogsglänta med härliga skogs-och blomdofter utan en grå dammig unik miljö för ett hotell. Eftersom hotellet inte öppnat för säsongen kunde vi inte få se deras reception, utan bara strosa omkring i omgivningen, säger bara att den är unik och att det var ändå roligt att få se spåren efter den. 

Efter  dammpromenaden kände vi för något gott - det blev Rute Stenungsbageri. 

Ett valnötsbröd, ett med oliver o ost, allt stenugnsbakat med surdeg, det var det vi köpte  med oss, sedan intog vi lite annat gott i deras berså. 

På vägen söderöver körde vi förbi det här staketet med såå fina clematis. Kunde inte bara åka förbi utan vi stannade till o jag fick 

ett kort på skönheten, praktexemplar enligt mig. 

När vi ändå var i närheten körde vi ner till Smöjen, Cementas gamla kalkbrott. Vägen dit var inte särskild positiv för fler hål i grusvägar har vi aldrig upplevt. Sedan ska vi inte nämna ordet DAMMIG, för det var vad bilen var när vi körde tillbaka. 

Här blev vi rekommenderade att inte bada, det skulle finnas andra brott som var mycket mer badvänliga. 

Några gamla båtar låg vid en pir. Hela området var otroligt nedslitet så det är ingen plats vi skulle återkomma till. Men där stod trots det två husbilar uppe på höjden. När vi kommit ifrån dammhålorna tog vi en liten paus 

 och åt några härliga gotländska jordgubbar i St Olofsholm naturreservat. 

Framför oss har vi Slite men när vi kommer till samhället och ser hur grått och dammig det är ville vi inte trängas med boende o turister på gatorna. Vi såg en Thairestaurang bestämde  oss för att äta, men det var mycket folk där så vi tog take away och satte oss i bilen och njöt av vår fantastiska Massaman kyckling. 

Smart gjort, för portionerna räckte till oss i två dagar. 

Sedan var det dax att hitta en övernattningsplats o det blev Katthammarsvik. Dagens etapp blev nog den längsta vi kört på Gotland, ca 15 mil. 

Tjingeling